Släkten är värst

Jag känner mig märkligt upprymd idag. Som ett barn på julafton ungefär. Jag fick för mig att ringa ett samtal igår som jag har tänkt på i några år, men bara skjutit upp på framtiden. Men nu började jag inse att personen i fråga börjar komma till åren och det kändes som en bra idé att ringa innan det är försent.

Mannen jag ringde har för 14 år sedan skrivit en bok om släktforskning på min farmors sida, alltså vet han mycket. För mig är boken svår, för det är många namn och jag har inte helt förstått vem som är vem, mer än att många av dem emigrerade till Amerika för 100 år sedan. Men han satte snabbt mitt namn i pusslet och vips så kunde jag se sambandet. Jag kunde inte helt säga vad jag ville ha ut av det, mer än att jag vill hitta släkten i USA, och det verkar ju vara hur enkelt som helst med hjälp av honom. Min farmor hade 5 systrar, deras mamma hade 11 syskon. 4 av dem emigrerade till Amerika och kom aldrig hem. 4:e generationen (dvs mina bryllingar) är drygt 50 personer, och alla bor kvar i Eskridge, Kansas. Och i Eskridge bor det totalt 589 personer, vilket betyder att minst 10% av dem är mina släktingar.

Det lustigaste av allt är dock att jag har hittat en av mina nästkusiner också. Han bor i samma håla som mig, och inte nog med det, endast 2 gator bort, och inte nog med det, han är Lillebrors tennistränare!!!

Eskridge, KS. "I have a feeling we're (not) in Kansas (anymore)"
Lånebild - så klart!